Pappa, de slår stackars hästen(...) de är fulla och skojar, de galningarna. Kom nu låt bli att titta! sid 71 - 72

(...) Några yngliingar - rödbrusiga och berusade också de griper tag i vad de kommer åt - piskor,käppar, tistelstången - och rusar fram till den döende märren. Mikolka ställer sig vid sidan och börjar slå blint med bräckjärnet över märrens rygg. Märren skjuter fram mulen, andas tungt och dör.
- Där fick hon så hon teg! skriks det ur hopen.
- Varför blev det ingen galopp av!?
- Det är min egendom! skriker Mikolka med blodsprängda ögon där han står med bräckjärned i näven. Han står där som om han beklagar att det inte finns något mer att slå ihjäl.

Onda människor finns med i skildringen så som i verkligheten. Det är så sorgligt, eländigt och tragiskt. Boken framhäver huvudfigurer som har depressioner, familj konflikter, brist på kunskap som leder dem till total obalans i tillvaron.
Marmeladovs hustru slår barnen och äldsta dottern säljer sin kropp för att fadern stjäl familjens matpengar för att supa istället för att försörja familjen. Det är så illa att du mår illa. Mördare tas även upp som ni ser i texten ovan. De Missmod och obehag väger tungt hos individen, en ren feberyra.
Det känns som Dostojevskij försöker visa hur människan skall försöka undgå sådana besvär genom att beskriva de så skarpt det bara går och nå oss genom sina texter och se till att vi inte sätter oss i en liknande situation som personerna i hans skildring.